Tänk vad lätt man kan påverka människor i sin omgivning.
Igår kväll låg jag i sängen och slappade med laptopen i knät. Telefonen ringde och jag svarade.
"Hej det är NN, vi övar just nu och undrar hur det är med Theo. Det vore så bra om han kunde komma."
Shiiiiit! Jag hade helt glömt bort hans körövning idag! Saga är sjuk så svärmor hjälpte till att passa henne några timmar medan jag åkte till jobbet (dum idé att försöka jobba halvdag. Stress är bara förnamnet...). Väl hemma drog jag igång ett pepparkaksbak med barnen. Sedan slängde jag mig som sagt i sängen och hade inte en tanke på att det var torsdag och sista övningen innan konserten på julaftons morgon då de ska framföra ett par sånger Theo aldrig sjungit förut.
"Har du bil? Kan du köra in honom?" frågade körledaren vidare.
"Självklart!" slängde jag ur mig. "Vi ses om en halvtimma"
"Åh, du är en fantastisk förälder" säger hon då.

Vänta lite här. Det var inte alls hur jag kände mig. Världens sämsta mamma som inte har koll på något alls är helt plötsligt världens bästa mamma som med noll sekunders varsel skjutsar in min prins till stan? Ja så kan man också se det!

Theo blev stressad som få och kände inte alls för att åka till kören och komma 50 minuter för sent... Jag lyckades övertyga honom om att det var lungt och jag tror att även han slappnade av när vi väl kom fram och möttes av körledaren som lyfte händerna i luften och utbrast "UNDERBART!". Ingen utskällning utan bara ett mycket varmt välkomnande.

Ja, jag gör allt för mina barn och lite till, så självklart är jag en fantastisk förälder!

Glutenfria pepparkakor i alla möjliga former!